Bruks är ett gemensamt namn för fyra olika provgrenar som Svenska Brukshundklubben (SBK) ansvarar över. Brukshundar brukar man kalla de raser som SBK har så kallat avelsansvar för. Från början var brukshundar även tjänstehundar och raserna var ofta schäfer, rottweiler, boxer, dobermann, collie och riesenschnauzer. Det var raser som användes inom polisväsendet och av militären. Alla bruksgrenar har sin bakgrund i prov som dessa tjänstehundar genomgick och proven utgick ifrån vad man behövde använda tjänstehundarna till.
Nuförtiden är det inte bara så kallade bruksraser som tävlar och prövas i bruksgrenarna. Med tiden har bruksgrenarna blivit populära hundsporter och ett stort fritidsintresse hos ”vanliga” hundägare. De allra flesta hundraser går det alldeles utmärkt att träna och tävla i bruksgrenarna. Men för att tävla måste hunden vara registrerad i Svenska Kennelklubben (SKK). Om hunden är över 18 månader ska den ha genomgått en mentalbeskrivning (MH). Föraren ska ha uppnått minst 12 års ålder och ska vara medlem i SBK.
Bruksproven är indelade i fem olika grupper och i fyra klasser. Den gruppen som också kallas för klass, och som alla hundar börjar med, den kallas för appellklassen (Akl). Sedan delas de tävlande in i grupp efter specialintresse: spårhundsgrupp, rapporthundsgrupp, sökhundsgrupp och skyddshundsgrupp. Klasserna är lägre klass , högre klass och som den svåraste klassen som kräver mest av förare och hund är elitklassen.
Det finns mer information på SBKs hemsida.
Utöver lydnadsprogrammet och specialgrenen ingår ytterligare ett specialmoment vid bruksprov. Momenten skiljer sig mellan klasserna. I appellklass är specialmomentet budföring, där hunden ska springa en sträcka på ca 50 m mellan sin förare och en okänd person. Hunden ska sätta sig i fotposition och springa på kommandot ”Marsch”. I lägreklass är specialmomentet också budföring, men där är sträckan 100 m och skott avlossas medan hunden springer.
I högre- och elitklass är specialmomentet uppletande av föremål. På ett område av 50×50 m ska fyra, föraren icke tillhöriga, föremål vara utlagda. Sökarbetet ska vara avslutat inom 5 minuter. I högre klass ska tre föremål apporteras in till föraren, i elitklass ska hunden apportera alla fyra föremål.
Att hundens främsta sinne är deras luktsinne visste du kanske redan. Alla hundar använder i första hand sin nos för att undersöka omgivningen. Likaså vet du säkert att våra hundar härstammar från vargen och att de därför har, mer eller mindre, stor jaktlust. Om man tittar på en liten valp, som kanske bara är fyra fem veckor gammal, ser man ofta hur den följer doftspår på marken, koncentrerad och nyfi ken på vad som döljer sig i spårets slut. Det är den här lusten att följa ett spår (jaktlusten) som man använder sig av när man tränar sin hund i bruksspår.
Spåret som hunden ska följa är efter en människa. Till att börja med lär man hunden att följa mattes/husses spår. I spårets slut kan man lägga något föremål som man vet att hunden tycker om, till exempel en leksak. Allt eftersom träningen fortsätter blir hunden allt säkrare, den följer noggrant spåret och börjar snart leta efter föremål som kan ligga i spårets närhet. När hunden vet vad ordet ”spåra” betyder, börjar man ta hjälp av någon annan person som får gå ett spår och lägga ut ett par föremål längs vägen. I appellklassen är spåren ca 300 meter.
Den tränade spårhunden som tävlar följer riktigt långa spår som kan ha legat i åtskilliga timmar. Dessutom finns det längs spåret utlagda spårapporter, vilket är träpinnar, som hunden ska hitta och tydligt visa sin förare. Förare tänker du, vad ska jag göra? En spårhund bär en spårsele och en spårlina som ska var max 15 meter lång. Du som förare följer efter hunden och håller i linan, det ska vara minst tio meter mellan dig och hunden. Att spåra är något som verkligen de allra flesta hundar tycker är jätteroligt, det är dessutom spännande att vara förare och följa hundens väg genom terrängen och fascineras av hur fantastiskt luktsinne våra hundar har.
Även i grenen sök är det hundens luktsinne som kommer till användning. Sökhundar tränas och används för att hitta människor. I tävlingsgrenen är det oftast sök i ett skogsområde, men sökhunden kan vidareutbildas till att leta efter människor i katastrofområden (räddningshundar) eller personer som är begravda i snömassor (lavinhundar). Men sökhundar kan förstås också lära sig att söka efter annat än människor, till exempel narkotika, sprängämnen eller andra ämnen. Den sökhund som vi beskriver här måste tycka om människor, därför att det är hundens lust att hitta gömda personer som man använder sig av.
Träningen av sökhunden börjar med att hunden får hälsa på en person som därefter ger sig av ut i skogen och gömmer sig till exempel bakom en sten. Vid träning kallas den person som gömt sig för figurant. Hunden kopplas loss och ska sedan själv springa iväg och leta upp personen som gömt sig. Sedan måste man träna hunden i att meddela sin förare när den har hittat en figurant. Det finns två olika sätt för en sökhund att göra detta. Vilken metod man använder sig av beror på vad hunden har lättast för.
Det ena sättet är att hunden snabbt återvänder till sin förare, som kopplar hunden, sedan springer hunden med föraren och ”visar” var den gömda personen finns. Den här typen brukar kallas för ”rullhundar”. Runt hundens hals, i halsbandet, hänger en rulle som man lärt hunden att ta upp och ha i munnen när den hittat en figurant. Den andra typen av sökhund stannar kvar hos figuranten och skäller. Föraren hör hunden och letar sedan med hjälp av skallet upp hund och figurant. För hunden är sökträningen rena rama kurragömmaleken. Sök är roligt att träna, men man måste vara ett par tre stycken vid varje träningstillfälle.
Rapporttjänst är en gammal utbildningsform som härstammar från krigstiden, där rapporthundar fick agera som ”kurirer” mellan trupper. Man skickade hundarna mellan skyttegravarna med olika meddelande. På detta sätt informerade man sina styrkor i krig. Uttrycket ”Skott pengar” lär komma från denna. En soldat fick pengar av staten, om han lyckades skjuta en rapporthund. Och därmed förhindra att informationen kom i rätta händer. Tur att det inte är så idag. Det går lite fredligare till på dagens rapporthunds tävlingar.
Där ska hunden springa mellan sina förare. En förare har en fast station ( ”skyttegrav”) medan den andra föraren förflyttar sig i etapper allt längre från avsändningsstationen. För ekipage som flyttats upp från appellklass börjar rapporten med att den ena föraren tillsammans med hunden, och övriga tävlande, går ut till B-station, därifrån skickas hunden tillbaka till den andre föraren som stannat på A-station. Det finns en stor spänning i att skicka ut din hund på en lång lång springtur och inte kunna påverka den alls utan du får lita på den träning du gjort. Man vet aldrig riktigt vad som kan dyka upp ute i skog och mark. Under sträckan så finns också två skyttar som med skott agerar störning för hundarna.
På tävling skickas hundarna ut med jämna intervall efter varandra från samma station för att tas emot på nästa station. När hunden sen skickas tillbaka till föraren som förflyttat sig ska hunden under det att den springer samtidigt spåra var förarna på B eller C-stationen har gått vidare. Sträckornas längd varierar utifrån svårighetsgrad men är mellan 1100 -2000 meter. Detsamma gäller antal sträckor och förlängningar, de ökar i takt med att man tävlar högre och högre upp i klasserna.
Den här grenen är inte beroende av mycket material, det som behövs för att tävla rapport är ett tjänstetecken och ett halsband med en liten behållare (hylsa). Det behövs däremot en mycket god kondition och uthållighet, förmåga att hålla fokus på sin uppgift ute i naturen samt vara tyst i både arbete och vila mellan sträckorna.
Fotograf Siv Poijo.
Skydd ingår som ett specialmoment inom Svenska Brukshundklubbens bruksprov. Hunden ska stoppa en flyende person och avvärja kraftiga hot mot föraren.
Historiskt har skyddsarbetet skapats mycket utgående från den polisiära användningen av hund. Hunden ska hela tiden vara under god lydnad från föraren och får bara agera i speciella situationer. Dessa kan beskrivas som då hunden sänds av föraren efter flyende person, då en person som hunden satts att bevaka försöker avvika samt då föraren utsätts för ett kraftigt hot (angrepp) från en person. Man bedömer hundens kraft i angrepp, upphörande med angrepp på kommando från föraren eller då personen slutat fly eller angripa samt uppmärksamhet vid bevakning.
Hos hunden ställs krav på kamplust, skärpa, försvarslust samt goda nerver. Kamplust är hundens ”motor” som får den att engagera sig i exempelvis dragkamp. Skärpa är hundens benägenhet att reagera med aggressivitet på retningar, försvarslusten är hundens benägenhet att försvara sin förare. De goda nerverna behövs för att hunden ska kunna sortera intryck och anpassa sitt agerande efter situationen.
För deltagande i skyddshundsgruppen samtliga klasser (lägre, högre och elit) krävs att hunden är av brukshundras. För att få utöva denna gren krävs en licens från Svenska Brukshundklubben, denna får man efter att ha gått en teoretisk utbildning hos SBK. Detta för att man ska veta vad man ger sin in på då man tränar sin hund till att hjälpa till med att hitta, stoppa, hålla fast, avväpna, bevaka och transportera en figurant. Dessutom ska både hunden och föraren godkännas, som lämpliga för grenen. En hund med olämpliga mentala egenskaper kan bli farlig om den ges felaktig betträning. Väldigt viktigt är att föraren också visar på mognad, hundkunskap och erfarenhet.
Det finns inga civila personer som har befogenhet att använda en skyddshund i praktiken. Det har bara polisen, försvarsmakten och väktarbolagen, de senare står under kontroll av myndighet.
